Känslokaos.

Nu har det gått tre dagar sen det ofattbara, hemska, otänkbara hände. Igen. Och jag kan inte känna det. Jag vågar inte. Tankarna går hela tiden tillbaka 11 år och jag minns hur jag kände då och jag vill aldrig mer känna så. Tårarna rinner, men allt känns bara overkligt. Jag fattar inte att det är sant. Jag väntar på att någon ska säga att allt är ett sjukt, dåligt skämt. Jag känner mig så maktlös. Vad gör man när en människa inte vill leva längre? När någon man tycker om inte ser något annat val? Tomheten och saknaden är enorm. Vila i frid du vackra, fina människa.