Grattis älskade lilla hjärtat!

För ett år sen igårmorse, började jag känna mensvärk med jämna intervaller. Det började vid sextiden på morgonen och kom med ca 5-10 minuters mellanrum. Inte så farligt, men jag ringde ändå barnmorskan som undersökte mig och talade om att det nog minsann var dags nu. Jag ringde Rickard vid 11 på förmiddagen och sa att han kunde sluta jobba och åka hem. (Han var ju ändå i Oslo och det är ca 40 mil hem..) Han jobbade klart till 12(!?!) och sen åkte han och var hemma vid fem. Vid åtta på kvällen åkte vi hemmifrån och nu började mensvärken tillta. I samma sekund som vi blev insläppte på BB så började jag tjata om att jag ville ha epidural. Sen tjatade jag om det varje gång någon kom in till oss fram tills dess jag fick den... Men det dröjde förstås ett tag. Först fick jag en sömntablett och ett par alvedon. Tror jag somnade vid ett på natten och vaknade igen vid fyra av att värken nu hade ökat. Kraftigt. Jag stönade till Rickard, som sov i godan ro, att; -Ring för fan på hjälp, jag tror jag dööööör! En barnmorska kom och hämtade oss och sa att det var på gång nu, på riktigt. Vi fick komma till ett förlossningsrum och här är det aningen luddigt för mig vad som hände och under hur lång tid... Men jag minns att en läkare kom in och gav mig epiduralen, för efter det svävade jag på rosa moln. Klart att värkarna gjorde ont, men det går inte att jämföra mot hur det var innan. Testade även lustgas, men jag mådde mest illa av den.

Klockan 10.21, efter lite kämpande, föddes vår lilla prinsessa. Helt underbar och perfekt. Det är den lyckligaste dagen i hela mitt liv och det går inte att beskriva de känslor man får när man får hålla sitt eget barn för första gången. Så; Grattis på födelsedagen Tyra-pyret Sötfis. Jag älskar dig!